Bilden nedan är en teckning av John E Persson som visar hans uppfattning av radiohytten på
Atlantic Ocean 1957. Under länken Kommandobryggan finns info om fartyget.





Radiostationen på bilden ovan är
Detta är en typisk 40-tals-station för svenska oceanseglande fartyg. Först på högra sidan står huvudsändaren ST 300 från Standard Radio. En nästan identisk sändare MS 300 tilverkades av SATT som senare kom med en MS 300B. Strömmatningen kom från en 500 -periodisk generator. Vid den här tiden hade fartygen likström så en generator var nödvändig. Den var ofta placerad i maskinrummet. Man körde mest A2 (tontelegrafi). Genom att kortsluta filterdrosseln fick man A2. Man använde VFO -styrning med måttlig frekvesstabilitet och nogrannhet. Efter radiokonferansen i Atlantic City 1947 byggdes sändarna om till kristallstyrning. Frekvensomådena var långvåg ca 400 - 520 kHz med 500 som nöd- och anropsfrekvens och kortvåg från 3440 kHz upp till 17,7 MHz. Slutrör var PB 2/500 från Philips. För telefoni använde man bromsgaller modulation varvid uteffekten bara blev ca 80 W.Senare installerade man en modulator för anodmodulation från Philips HM47. Den var inte lättanvänd som framgår av detta citat från en kollega Erik Wilhelmsson.

"Jodå jag känner mkt väl till ST300. Den fanns på min första och så småningom även sista båt, MS VINGALAND/SEUA, liksom även på MS RYDBOHOLM/SJKT. på båda dessa båtar fanns dessutom en separat modulatorenhet för KV-foni. Den försörjdes med ström från samma omformare som GV-sändaren. Skulle man ha tfni gällde att starta omformaren och samtidigt med att A3-omkopplaren vreds även trycka in en knapp på modulatorn för att lägga på högspänningen på slutrören vilka var kvicksilverrör, det fordrades alltså några minuters uppvärmning. Den brytaren kopplade från automatiskt när det hela stängdes av. Vad jag minns var båda sändarna utrustade med sedvanliga 813-rör."
Som framgår av citatet var slutrören bytta till 813. Det fanns flera varianter såsom ST300C och ST300E.

Eftersom ST300 saknade gränsvåg kompletterades ofta installationerna med en gränsvägssändare AKH 4 på 50 W och genomgående röret 807. Rakt fram hänger en AKH 4 på skottet och man ser mikrotelefonen hängande på skottet föröver och ovanför AKH 4:an hänger en konstantenn På skottet finns en fotogenlampa, radiour, reservmottagare Er 65 som är en rak mottagare med 2 rör Ech21. Mottagaren matas direkt från nödbatteriet som är ett NiFe-batteri på 65 volt. Under Er 65:an står långvågsmottagaren ML 46. På skottet hänger också en Autoalarm mottagare troligen en Strix N4, På skrivborder till vänster står kortvågsmottagaren MK 46 som var en impopulär apparat bl a för oförutsägbara frekvenshopp och allmänn ostabilitet. Till detta kommer låg känslighet. Frekvensområdet var 1,6-23 MHz. Alla tre mottagarna använde bara en rörtyp Ech21. Jag har som praktikant på radiokontoret i Göteborg provat ca 8000 Ech21:or och satt mitt godkännande på dem. Flera årtionde senare kunde man hitta sådana godkända rör.

Foto Tekniska museet. E-post arkiv@tekniskamuseet.se